måndag 23 februari 2009

Mitt nya liv...


Det har verkligen hänt saker här. Man kan inte tro att jag är mamma till två och att det kan vara så olika.
De där hormonerna var super, efter mitt senaste inlägg somnade jag en stund och när jag vaknat kom värkarna. Jag kallade in en barnmorska och sa att det var dags för katetern om de skulle hinna med det, men hon bara flinade och sa att hon skulle fråga doktorn.

Doktorn gick med på att undersöka och satte in katetern som var ute innan hon ens hunnit tejpa fast den. Nästa steg var hål i hinnorna och bara sekunder efter det insåg jag att jag skulle få svårt att gå tillbaka till rummet med den vackra utsikten för att värkarna var kraftiga och täta så jag bad om lustgas. De körde upp mig till förlossningen och sjuksköterskorna hade himla roligt att jag hade ett stort leende och skrattade hela vägen upp till förlossningen, trots att jag inte fått lustgas.

Sedan var det bara att göra sin grej och värkanrna var täta som attan, man hann knappt vila emellan dem, men barnmorskan tyckte att de var för korta...

Efter en stund vill jag ha EDA och barnmorskan frågar om jag verkligen vill det nu när det går så fort. Jaa... vad tror de? Vi förhandlar fram om att är jag öppen 8 cm när narkosläkaren kommer så hoppar vi det, men jag är bara öppen 6 cm, så det kan nog ta ett par timmar till tänker jag och då vill jag ha bedövning.
Narkosläkaren dröjer en evighet för han får in två akutlarm emellan. Typiskt att barnafödsel inte är prioriterat, jag har ont så jag håller på att gå sönder, men han kommer inte och när han väl dyker upp tar det en evighet för honom att sticka rätt. Jag ropar "Bryt, vi hinner inte med detta nu ska han ut!". Men ingen lyssnar...

Min underbara man får ögonkontakt med mig och jag säger att nu kommer krystningarna. Han får tyst på kacklandet genom att informera att det är på G. Innerst inne tänker jag att värkarna är så täta att jag kommer att svimma under krystningen. Men så känner jag värmen av bebis på magen och hoppsan... allt är över innan jag hunnit fatta det.

Jag vet att förlossningar inte är en tävling och att det finns en massa kvinnor som föder fort men jag är alldeles omtumlad efter detta, det gick nästan för fort och då var jag ändå igångsatt i vecka 38, något som skulle ta extra lång tid menade läkarna.

Måste ändå säga att personalen på Södersjukhuset var underbar, stället var underbart och jag är supernöjd. Amningen fungerar och jag upplevde det som rätt skönt att kunna få hjälp men ändå få ta det i min egen takt utan konstiga blickar bara för att man väljer att komplettera med ersättning. Ingen press, ingen stress bara att få ta det lugnt och känna efter själv.
Mina babushkapojkar bekantar sig med varandra...