För er som inte vill och orkar läsa om elände, hoppa över detta inlägg, detta kan ses som ett dagboksinlägg och en liten statusuppdatering till mina väninnor som bett mig berätta hur det går.
Jag har dragit mig för att berätta hur det gick hos doktorn i dag. Jag hade verkligen förhoppningen att läkaren skulle ta ut barnet nu och den läkaren jag fick träffa var verkligen bra. Bra för att jag slapp göra ett långt utlägg på hur ont jag har, hon förstod och det kändes som om hon varit med förr. På smärtfronten är det nästan outhärdligt, jag har upplevt nya smärtor som jag inte ens visste att man kunde ha, den mest skrämmande är när det känns som om någon hackade en på ryggen så våldsamt att man inte kan andas och det var skönt att få veta att det har med foglossningen att göra och att man inte fått någon annan sjukdom. (Kanske håller jag på att bli hypokondriker..)
Smärtstillande hjälper inte längre, det är som om kroppen har vant sig och jag har konstant smärta i höger ljumske. Det känns som om jag blir stel så fort jag är stilla en kort stund och när jag ska röra mig igen så gör det ont, jag behöver hjälp med att lyfta benen och vad som skrämmer min mest är att inte veta om jag kommer att kunna röra mig obehindrat efter förlossningen. Förra gången tog det 2 år innan jag började bli bättre av foglossningen, men ingen förstod eftersom jag var ju inte gravid och foglossning kan bara gravida ha...
Hur som helst, fantastisk läkare, men när hon försökte svepa mina hinnor så gick det inte. Bebben trycker inte på och hon konstaterade att om hon satte igång mig så skulle det bli en lång och plågsam förlossning som säkert skulle sluta i snitt. Så jag gick frivilligt med på att vänta en vecka till. Fast nu vet jag inte om jag orkar... Smärtan bryter mer en fysiskt och psykiskt. Jag har svårt att sova eftersom jag vaknar varje gång jag rör mig av smärta och hade det inte varit för att jag har en make med en ängels tålamod som hjälper mig att lyfta på ben och förflytta mig så hade jag nog gett upp.
Du kanske frågar dig varför man skaffar barn när man har så svår foglossning. Jag trodde att det kunde bli bättre denna gång, men nu inser jag att min kropp inte är skapt för att vara gravid, trots att jag tycker att förlossningar är en av de häftigaste känslorna som finns. Visst låter det konstigt?! För mig är förlossningen en befrielse och jämfört med foglossningen så tycker jag att förlossningssmärtorna är uthärdliga och har ett slut.
Ja, då får jag vänta en vecka till på att de ska försöka ta ut barnet igen... Frågan är hur länge till jag orkar...