Jag har ägnat den sista veckan åt att läsa boken “El Choco”. Boken handlar om Jonas Andersson som försöker smuggla kokain till Sverige men istället åker fast i tullen i Bolivia och hamnar på fängelset San Pedro. Men boken är inte bara en historia om en svensk kille som det gått åt skogen för utan även en bra historieskildring om Bolivia och hur USA utövat påtryckningar på det lilla landet.
USAs kamp mot droger påminner en del om kampen mot terrorismen på så sätt att man tvingar på andra länder lagar som ska hindra exporten av droger till USA. Eftersom USA inte verkar kunna ta itu med problemet med droger hemma så verkar det bättre att tvinga fattiga länder att stifta lagar på beställning av det rike kusinen i norr. Så är fallet med lagen 1008 som instiftades i Bolivia 1988. Lagen går ut på att man kan gripa i stort sätt vem som helst för narkotikabrott och det ligger på den anklagade att bevisa att man är oskyldig, inte tvärt om.
När Red andina de información 1995 undersökte flera hundra fall av de dömda visade det sig att 60 % hade blivit utsatta för tortyr under förhören och till skillnad från i Sverige så får man i Bolivia inte ändra den historia man har lämnat under förhören under rättegången.
Samtidigt som kokablad som odlas i Anderna inte får exporteras och Amerikanska myndigheter varje år lägger enorma summor på att förstöra kokafält i Bolivia, Peru och Colombia. Så får Coca-Cola Company genom sitt dotterbolag “Stepan Chemicals” importera nästan 200 ton kokablad till USA helt lagligt. Dessa genomgår en kemisk process, byter namn till “Merchandise number 5” och skickas vidare till Coca-Cola. Bläh!
Jag tar avstånd från droger, men jag tycker att metoderna för drogbekämpningen måste vara i enlighet med de mänskliga rättigheterna.
Vidare får man läsa om hur genomkorrupt det Bolivianska samhället är vilket inte heller förvånar mig, jag har ju bott i Argentina i 7 år så jag är inte tappad bakom en vagn. Jag vet att de märkligaste historierna kan bli sanna i en domstol. Som när tidningsägaren Jorge Carrascos bil exploderar med hans fru i bilen. Killen har skrivit en del om det korrupta samhället och det mest troliga är att bomben var menad för honom, men han blir själv anklagad för mordet på sin fru och får göra Jonas Andersson sällskap i San Pedro.
Boken ger även insyn i svenska UD:s totalinkompetens och nonchalans. Om det är naivitet eller ren lathet som gör dem så urkassa på att hjälpa svenskar i knipa kan man ju undra. Det ska vara jättesvårt att komma in på UD:s aspirantlinje och ändå verkar deras tjänstemän inte kunna någonting om de länder de verkar i.
Samtidigt framgår det av boken hur det svenska konsulatet i La Paz använder Jonas Andersson som gratis städ och översättarhjälp (för självklart kan inte konsuln eller någon på konsulatet svenska), vad han får är ett “lån” från svenska UD på 50 dollar i månaden, vilket upphör efter ett tag. Man kan undra vad detta skulle kallas i Sverige, slavdriveri kanske… Man kan undra vad svenska fackförbund skulle säga om det, tänk om de skulle ha en blockad utanför svenska konsulatet i Bolivia för att städaren skulle få en avtalsenlig lön.
Jag kan i alla fall rekommendera boken “El Choco” av Markus Lutteman.