Min kollega Karin brukar skriva poesi, jag brukade göra sådant när jag var yngre. På gymnasiet hade jag en lärare i svenska och litteratur som brukade stimulera en till att skriva och jag och min klassompis Annelie skrev så att penna glödde, vi skrev dikter, en låt och till och med en pjäs. Mitt favorittema var att skriva om döden, jag var ju en mesig kärlekskrank i verkligheten så i fiktionen kunde jag tillåta mig att vara svårmodig.
Av någon anledning har jag tänk mycket denna veckan på en låt vi skrev med Annelie, den handlade om vår gymnasieskola, men i dagarna har jag tänkt på att låten var ganska bra och idag lovade jag min kollega Karin att lägga in den på min blogg så hon fick veta hur den gick.
Så här var låten:
Socialist, kommunist och anarkister kämpar mot alla andra fascister
Fast i Botvids maskineri
Hur ska jag bli fri.
I augusti förlora jag min identitet
Ett nummer är min personlighet
Fast i Botvids maskineri
Mitt liv total apati
Jag lever i en låtsas värld
Är styrd av pessimism
Vad kan man kalla verklighet när jag vill älska, vill sjunga, vill skratta och vill dansa
Hat och kärlek har försvunnit
Alla de känslor som en gång funnits finns fast i Botvids maskiner…
Nu är jag äntligen fri!
Detta var en punklåt så klart! Hmmm… det var tydligen inte bara när jag gick i skolan jag kunde känna att jag var fast i ett ekorrhjul. Fy vad jag längtar efter mina symaskiner som är undanplockade denna veckan, de är som ett lufthål för mig.
PS. Min man tycker inte att den skulle passa i melodifestivalen och jag kan inte annat än att hålla med honom!