So fick vi fler TV program, det börjades importera billiga tröjor från U-länder där det satt små barn och stickade och framför att fleecetyget introducerades för att ersätta 80-talets stickade mohair tröjor. Det fanns inte lika mycket tid, det var billigare att köpa färdigt och fleecen gjorde att man kunde sy varma plagg eller köpa dem. Affärerna slutade successivt att sälja garner, garnaffärerna stängde igen och plötsligt var det som om alla hade glömt hur man stickade.
För 6 år sedan bestämde jag att jag skulle sticka en kofta till den bebisen min väninna skulle föda. Jag hittade en garnaffär på nära korsningen Kungsgatan/Sveavägen, den var tom. Trots det centrala läget fanns där inga kunder. Stickning var omodernt, det var bara kvinnor i min mormors ålder som stickade, min mammas generation förnekade att de någonsin kunnat sticka eller virka och min egen generation satt på caféer och drack kaffe latte.
Jag stickade ett par varv och sedan blev det stopp eftersom jag inte förstod beskrivningen och inte hade någon att be om hjälp.
Men så kom någon klok människa på att man kunde sticka och dricka latte samtidigt, stickbloggarna började dyka upp och plötsligt började folk på garnaffärerna.
I går var jag på en garnaffär vid Odenplan för att jag ska sticka ett par handledsvärmare i alpacka med pärlor till min superjacka. Himla roligt att prova på lite olika tekniker och saker med ett plagg.
Det var tredje gången denna vecka som jag var där för att de två tidigare gångerna var det slut på det jag sökte. Jag förvånades över hur mycket folk det var inne och vad folk handlade mycket. I början av 2000-talet bodde jag bara några meter från affären och undrade hur de fick ihop det när det var så lite folk där. Men nu var det smockat med folk, tre personer som jobbade och kö!
Det är inte billigt att sticka och hör och häpna med många av de som handlade garn tillhör min generation. Kanske samma tjejer och killar som en gång i tiden ville lära sig, men inte hittade någon att fråga. Nu kan man sitta på kaféer och fråga andra, själv brukar jag ta för givet att det alltid finns någon att fråga när man reser långt med tåg och så har jag ju min kollega Margareta som på 80-talet jobbade med att skriva mönsterinstruktioner för stickning, hon är bra på det mesta!
Förresten, koftan blev klar efter 5 år, lagom till att jag själv fick barn!