Jag hade tänkt skriva lite om böcker jag läser ibland. Jag gillar svenska deckarförfattare och tur är väl det för det finns så många. När jag hittar en författare jag gillar så läser jag alla deras böcker och sitter sedan och väntar på nästa. En i mängden är Liza Marklund, jag gillar hennes skildringar av samhället och kanske känner jag igen mig lite i Annika Bengtzon. Lite envis, ständigt ifrågasättande och med ett pissigt självförtroende. Fast det är nog bara i böckerna som en ifrågasättande kvinna kan nå framgång. I verkligheten skulle nog de flesta tycka att hon var en jobbig kvinna som inte lärt sig att hålla käft!
Nobels testamente köpte jag samma dag som den kom ut. Att läsa en bok först av alla känns lite lyxigt, lite som att läsa morgontidningen först av alla. En gammal föreläsare på universitetet sa en gång till mig “Det finns inget mer inaktuellt än gårdagens tidning”, det var nog det vettigaste jag hört under mina 5,5 års studier för den meningen har följt mig varenda dag sedan dess. Men så var det böckerna… de blir väl inte inaktuella, men jag känner mig ungefär som en modeslav med det senaste i en eftertraktad modekollektion från Biblioteksgatan (köpt på förhandsvisning så klart)! Som sagt vissa gillar trasor andra gillar böcker och jag gillar både och, fast trasorna vill jag helst klippa i själv!
Livstid kom ut förra veckan och jag förbeställde den på nätet, något jag aldrig kommer att göra igen för jag räknade inte med postens hantering och fick jag boken hela fyra dagar efter den kommit ut på bokaffären. Himla stressande! Fick den till slut och läste ut dem på stört. Nobels testamente hade slutat med att Annika hade blivit lämnad av sin man som flyttade hem till älskarinnan och villan brann upp! I över ett år har denna villa stått i lågor och jag har bara väntat på att få veta att svinet till karl Thomas som Annika är gift med inser att Sophia, älskarinnan, är en bluff och vill ha tillbaka Annika och hon kostar på sig att förnedra honom lite. Att hon köper en ny lägenhet på Kungsholmen (vad skulle hon ut i Djursholm att göra?) och att katten Kitten är död. Men icke, Annika anklagas för mordbrand på sitt eget hus, Thomas bygger vidare på sin familjelycka med den outtröttliga sexbomben Sophia och Annika fortsätter att passa upp på sitt ex.
En annan sak jag inte gillar från boken är att Liza Marklund verkar ha läst Stieg Larssons böcker och hon har kopierat en sak och det är det där “djävla” fast hon skriver “fucking djävla”. Det passar Lisbeth Salander att tänka på Mikael Blomqvist som Kalle djävla Blomqvist, Lisbeth har en annan bakgrund än Annika Bengtsson och hon lever ett helt annat liv. När Annika Bengtsson tänker på Sophia i ordalag som Sophia fucking djävla Granborg så ser det bara ut som en patetisk copycat. Liza sluta med detta, du var bättre när du var egen, med egen stil.
Jag tänker på Stieg Larsson som skrev sina manus och skickade det till Piratförlaget (där bl a Liza Marklund ger ut sina böcker). Piratförlaget tog sig inte ens tid att läsa manuset, så kvinnan i Larssons liv hämtade ut manuset och lämnade det till Nordstedts, de gillade historierna om Millenium publicerade böckerna. (Vad var det jag sa bakom varje stor man finns alltid en klok kvinna.) I dag kan man nog konstatera att Pirats dryga attityd mot Larsson är ungefär lika korkad som när Bonnier bommade Astrid Lindgren och därmed har Piratförlaget som i mina ögon stod för bra deckare kvalificerat sig på looserlistan.