Väl framme så är det passkontrollen som väntar.
Jag hade väntat mig flera bulldoggar som skrek till en ”hör upp, kö till höger!” och sådana tillrop. Man förvånas av lugnet. Detta ända till jag träffar kvinnan i tullen. Martinez heter hon och då förstår jag att det är hon som är bulldoggen.
En bastant kvinna som beter sig överlägset och elakt. För mitt inre undrar jag vad det är för något som får henne att provoceras just av mig, kan det vara att vi är lika tjocka, men hon har makt?
Hon påpekar att jag angivit en falsk adress till mitt hotell och att där inte finns något hotell. Hmmm… jag kan inte veta om hon har rätt eller inte, men jag litar på att min bror vet var han bor, han reser ju ändå till NY ganska ofta på jobb. Men min bror och hans kollegor är inte med, den går igenom där kabinpersonal gör.
Fru Martinez mest bevingade mening är ”Så, du vet inte var du bor och du vad du gör här, vad gör du i det här landet?” Vad svarar man på detta? Jag svarade med min mest brittiska accenten ”Ursäkta?!”
Följande fråga blir: Vad ska du göra här? ”Shoppa!” Svarade jag och hade stor lust att tillägga bidra till den amerikanska statskassan som betalat ut din lön, fast jag vet väl bättre än att säga allt jag tänker. Man vill ju inte hamna på Guantanamo bara för att fru Martinez har en dålig dag.
Kära fru Martinez, med din attityd kommer USA:s turistnäring att dö ut!