Tweety väckte mig med pussar och physsalis. Det är nämligen han godis och han tar förgivet att alla älskar det, som tur är älskar jag det och jag älskar honom, så trorts att jag inte riktigt gillar att man stoppar saker i min mun så fick det gå an.
Senare fick jag en bok. Jag har velar ha Stieg Larssons "luftslottet som försvann", men känner att jag först måste läsa "Flickan som lekte med elden". Nu fick jag den och det är skönt att ha bra läsning till flyget också, om jag inte även sträckläser denna bok.
Efter frukost tog vi en cykeltur, jag ville köpa en bok till Tweety, han ska vara veckans kompis och måste ta med sig sin favoritbok, favoritleksak och favoritlåt. Boken är "jag kan köra alla bilar", han är nämligen biloman, men den har vi lånat på biblan så den vill jag inte lämna på dagis. Bibliotek, ni vet sådant som vi som barn besökte för att låna böcker. Numera köper alla böcker, men för familjer som oss är det bra med bibliotek för jag vill inte äga alla böcker vi läser, eftersom då finns risken att vi snart måste flytta ut för att böckerna ska få plats. Låten blir enkel, i bästa retrostil är det sången om "Yllet" från kåldolmar och kalsipper som Tweety älskar och bilen är en grön plåtbil som han brukar lasta full med smurfar och köra omkring med.
Efter cykelturen var det min tur, jag ville ge mig själv en tröja i mor dag present. Sökandet började på MQ. Där hittade jag en Stockholm modell som jag bara älskade. Stockholmskläder brukar mina H-kupebröst rymmas i, men de hade bara XS kvar och det skulle aldrig gå utan att hela jag skulle känna mig som om jag hamnat i tuttekoncentrationsläger och hela tröjan skulle åka upp över magen och visa mina förhatliga flytringar som vuxit sig fast efter graviditeten.
Gick vidare till Vero Moda och fann en snygg tröja, men den fanns bara i XS och S, det var bara att söka vidare och jag hamnade på tråk-Lindex. Där fanns det mycket kläder, det var snudd på omöjligt att titta på kläderna eftersom de var så tätt packade. Döm an min förvåning när jag bara hittade XS, S och i enstaka fall M storlekar. Så mycket för mina tappade 5,5 kilon, jag som trodde jag skulle kunna hitta ett enda roligt plagg, men tji fick jag. Tålmodigt gick jag vidare till supesize storlekarna. Jag undrar varför de stora storlekarna alltid är av mörkare tyger och skulle de vara färg i dem så ser de ut som cirkustält. Om man nu har stora storlekar, varför måste det vara så fula? Man känner sig mobbad bara man ser dem på en galge. Fult var bara förnamnet! Vilken tur att jag har min söta lilla Babylock hemma som overlockar så fint att jag kan sy det jag vill ha själv. Än en gång vände jag hem med plånboken orörd och en stor kasse full av vemod. Vi tjockisar hör inte hemma här om vi inte finner njutning i att folk på gatan skrattar åt oss i hawaiiskjortor eller väljer att ignorera oss i våra grå, svarta eller bruna kläder.
Kläder talar ett eget språk och våra modeskapare talar att vi som inte har långa slanka figurer är mindre värda. Fast min Tweety är värd varenda grams övervikt, hans morgonpussar får mig att glömma all världens modeskapare!