Jag berättade att det hänt en del i dag...
Fick veta i dag att en gammal klasskompis dött. Han dog av en överdos och det känns så konstigt att denne grabb som jag känt sedan ettan och som jag delat så mycket med inte bara slutat finnas, utan dött just av en överdos.
X som vi kan kalla honom var en glad kille, rätt busig, men helt ok. Är man uppvuxen i Vårby Gård som jag är så är det inte ovanligt att man får veta att olika killar (för det är oftast killarna) hamnat snett och inte bara lite snett, utan ibland väldigt mycket snett för att säga som det är.
X däremot var en kille som trodde det gått bra för. Sist vi sågs berättade han om sin flickvän och att han hade ambitioner att bli en villa-volvo-vovve kille. Hans glada ögon berättade om en kille som skulle klara sig.
Sedan går det 15 år och killen dör i en överdos. Frågan är? Var det en kille som knaprade piller för att orka med vardagen, var han depressiv eller knarkare? Sökte han sitt livs lyckorus och det gick för långt eller ville han ta sitt liv? Det sista verkar inte riktigt verkligt, men det är klart att det kan hända. Så tänker jag på hans mamma...
Jag väntar själv ett barn nu och jag tänker... Ingen föder ett barn för att det ska dö i en överdos, ändå finns alltid risken. Man önskar att det ska gå bra för ens barn, men trots att man kan anstränga sig för att skydda dem så har vi dem bara till låns.
På detta var vi på ultraljud idag, jag kände mig så frånvarande. Jag hade ont av foglossningen, tankarna for iväg och jag hade svårt att känna den där euforiska känslan av liv. Känner mig så splittrad och det var inte förrän vi fick bilderna på kort som jag kunde känna den där känslan av att det finns en mini-kille i min kropp. Tweety tyckte att det var roligt att se på lillebror som han menar liknar en krabba, så krabban får bli arbetsnamnet.