Babylycka!

I går den 18 Februari, klockan 19.45 kom Tweetys lillebror ¨till världen.

Han vägde 3885 gram och var 50 cm lång (ändå var han 2 veckor tidig!).
En snäll kille är han enligt sin mamma. Runda kinder o mörkbrunt hår. Världens sötaste!!

Några minuter gammal

Förlossningen gick bra. Det tog bara 3 timmar så var han ute.

Mor och barn mår prima.

Ett stort GRATTIS till hela familjen!

Rapport från BB!

sms från L kl. 18:02

Här kommer ett fylle-sms från mig. När de väl spräckte hål vattnet gick så gick det fort. Hinner knappt trycka på knapparna mellan värkarna. Kram L

Himla fiffigt med bibliotek på sjukhuset

Nu är jag inlagd och har blivit igångsatt. Aldrig har väl mensvärk varit så efterlängtad som just nu. Nu är jag kommenderad att promenera och vara upprätt.

Hormonerna var toppen, jag är hungrig som en varg och älskar utsikten från rummet vi fått. Det kan knappast bli bättre... Nu ska jag vandra vidare och inte glömma att andas mellan värkarna!

Vi hörs snart! Kram på er och tack för alla fina hälsningar och lyckönskningar

Tyger och bebisstatus

Man kan känna ångest över att inte veta när bebben behagar att komma ut i synnerhet när man inte kan sy så mycket och dagarna bara kryper fram. Så jag shoppar tyger och shoppar tyger... en ganska dyr tröst... I dagarna har Stina fått in ett tyg med cyklar och ett Amy Butler tyg som jag tror är detta.

I går var jag hos doktorn och hon försökte sätta igång förlossningen igen. Jag har reagerat på ett det har varit en annan procedur mot när Tweety skulle födas, men jag trodde att det var för att det var ett annat sjukhus. Hade jag vetat det jag vet nu så vete katten om jag hade låtit läkaren försöka sätta igång min förlossning på naturligt sätt.

Så här är det: jag har läst att man kan försöka svepa hinnorna för att sätta igång förlossningen, och det är säkert bra om man inte har foglossning, att däremot göra sådant på någon med foglossning utan bedövning är tortyr eftersom man redan är öm.

Jag bröt ihop fullständigt igår, gråten bara kom och blev värre hela tiden, det gjorde så ont och man kände sig så utsatt så vi avbröt det hela igen... (misslyckande igen) Denna gång sa jag att nu orkar jag inte vänta längre utan att de får tänka ut något annat sätt och då bestämdes det att man ska försöka med hormoner... Att de inte sagt det tidigare (!) då hade jag sluppit tortyren, jag blev nästan lite arg, för faktum är att varje gång de försökt svepa hinnorna på mig så blir foglossningen värre och hela tanken med igångsättningen är att jag inte ska behöva fortsätta ha smärtor i två år efter förlossningen. Naturligt i all ära, men detta var tio resor värre än att föda barn och det tar så på ens krafter att man känner att efter något sådant så orkar man inte föda.

I dag fyller Tweety 4 år och mormor kommer hit med honom. Jag har förberett med mat och en liten present. Det blev ingen lillebror men kanske i morgon, då läggs jag i alla fall in, sen får vi se om jag blir hemskickad igen eller vad de tänkt sig. Just nu känns inget säkert.

Jag har tagit hjälp av Hugolle som kommer att lägga in lite uppdateringar om det kommer barn i bloggen, framför allt för mina vänner som vill veta om det kommer ett Knytte i dagarna.

På bäbisfronten intet nytt

Det händer inte mycket just nu. Dagarna kommer och går utan bebbe...

I morgon ska vi åka in på ett nytt ställningstagande till igångsättning, då hoppas jag att Knyttet bestämt sig för att hjälpa till lite med barnafödandet, annars lär jag nog bokstavligen bryta ihop. Jag har lite värkar, men inget regelbundet, mer än när jag blir stressad, då kommer det långa och jobbiga värkar som går över så fort jag lugnat mig. Just nu packar jag det sista, ska laga lite mat så att vi har något att äta när vi kommer hem från BB, för Tweety fyller år på tisdag och sannolikheten är ganska stor att Knyttet kan komma på samma dag, så jag lagar lite lasagne som Tweety älskar så att vi kan fira honom när vi kommer hem.

Som sagt, dagarna kryper fram just nu och jag bara längtar efter bebben, foglossningen är så jobbig att jag behöver hjälp till och med för att vända mig i sängen.

Jo, en rolg sak hände i dag, min man (som jag för övrigt varit gift med i 6 år i dag) hämtade mitt paket från Stoff och Stil, så nu kommer jag att kunna klämma på lite tyger och lägga in dem i min tygbok.

Journalistgener

Ibland kan man inte låta bli att bli stolt över ens barn, trots att de små liven kan vara lite udda. På dagis skulle barnen göra collage i dag. Tweetys första collage någonsin. Alla barnen klippte ut bilder och klistrade fast dem på ett papper... alla utom Tweety som skulle göra tidning och istället föredrog att klippa ut artiklar. När fröken frågade varför han klippte ut artiklar och inte bilder svarade han: "Det här ska bli en tidning".

Dagisfröken blev imponerad, mamma och pappa blev superstolta, kanske blir det en tidningsmakare av det lilla livet. På bilden ser ni Tweetys första tidning, kanske en liten Hierta på tillväxt...

Detta händer just nu

För er som inte vill och orkar läsa om elände, hoppa över detta inlägg, detta kan ses som ett dagboksinlägg och en liten statusuppdatering till mina väninnor som bett mig berätta hur det går.

Jag har dragit mig för att berätta hur det gick hos doktorn i dag. Jag hade verkligen förhoppningen att läkaren skulle ta ut barnet nu och den läkaren jag fick träffa var verkligen bra. Bra för att jag slapp göra ett långt utlägg på hur ont jag har, hon förstod och det kändes som om hon varit med förr. På smärtfronten är det nästan outhärdligt, jag har upplevt nya smärtor som jag inte ens visste att man kunde ha, den mest skrämmande är när det känns som om någon hackade en på ryggen så våldsamt att man inte kan andas och det var skönt att få veta att det har med foglossningen att göra och att man inte fått någon annan sjukdom. (Kanske håller jag på att bli hypokondriker..)

Smärtstillande hjälper inte längre, det är som om kroppen har vant sig och jag har konstant smärta i höger ljumske. Det känns som om jag blir stel så fort jag är stilla en kort stund och när jag ska röra mig igen så gör det ont, jag behöver hjälp med att lyfta benen och vad som skrämmer min mest är att inte veta om jag kommer att kunna röra mig obehindrat efter förlossningen. Förra gången tog det 2 år innan jag började bli bättre av foglossningen, men ingen förstod eftersom jag var ju inte gravid och foglossning kan bara gravida ha...

Hur som helst, fantastisk läkare, men när hon försökte svepa mina hinnor så gick det inte. Bebben trycker inte på och hon konstaterade att om hon satte igång mig så skulle det bli en lång och plågsam förlossning som säkert skulle sluta i snitt. Så jag gick frivilligt med på att vänta en vecka till. Fast nu vet jag inte om jag orkar... Smärtan bryter mer en fysiskt och psykiskt. Jag har svårt att sova eftersom jag vaknar varje gång jag rör mig av smärta och hade det inte varit för att jag har en make med en ängels tålamod som hjälper mig att lyfta på ben och förflytta mig så hade jag nog gett upp.

Du kanske frågar dig varför man skaffar barn när man har så svår foglossning. Jag trodde att det kunde bli bättre denna gång, men nu inser jag att min kropp inte är skapt för att vara gravid, trots att jag tycker att förlossningar är en av de häftigaste känslorna som finns. Visst låter det konstigt?! För mig är förlossningen en befrielse och jämfört med foglossningen så tycker jag att förlossningssmärtorna är uthärdliga och har ett slut.

Ja, då får jag vänta en vecka till på att de ska försöka ta ut barnet igen... Frågan är hur länge till jag orkar...